Vi håller med, det behövs mer resurser till transvården

Varje år blir hundratals människor dödade för att de inte lever upp till bilden av hur en traditionell man eller kvinna ska se ut. I Sverige har var femte transperson blivit utsatt för våld, enligt en redovisning som Folkhälsomyndigheten lämnat till Regeringen. Hälften av de människor som i Sverige identifierar sig som trans undviker vardagsaktiviteter av oro över att utsättas för diskriminering. Till exempel vågar många inte gå utanför hemmets dörrar utan beskydd, enligt samma redovisning.

Detta är vad hatet, hoten och det hårda samhällsklimatet gör mot de människor som två reportrar har valt att granska i SVT-dokumentären Transkriget.

RFSL Stockholm välkomnar alla initiativ som syftar till att stärka respekten, kunskapen och medvetenheten kring transpersoners mänskliga rättigheter. Vi är övertygade om att journalistiken och det fria ordet kan bidra till att skapa ett humanare samhälle. Dock ser vi med oro på val som gjorts i dokumentären Transkriget. Vi hoppas och tror att användningen av laddade ord som ”krig” och ”epidemi” i kombination med känslotriggande musik och regisserade klippbilder på barnhänder inte var ett försök till sensationalism. Vi hoppas och tror att SVT inte skulle bidra till att exploatera en redan utsatt grupp av människor på det sättet.

Transpersoner som mår dåligt efter att ha sett dokumentären, men som av rädsla för stigmatisering, hat och hot inte vågar ifrågasätta den öppet, säger att den fick dem att känna sig förnedrade. Den fick även ett flertal transpersoner att känna att de saknar värde som människor. ”Vi förstår att det här handlar om att skapa debatt och om att generera klick. Men det här är våra liv. Personligen skulle jag troligtvis inte leva idag om jag inte hade fått tillgång till bra transvård. Den aspekten kom inte fram i dokumentären,” säger en anställd på RFSL Stockholm.

Det riktas mycket kritik mot RFSL i dokumentären och det är angeläget för oss att ta till oss av de påståenden som handlar om att det inte ska finnas utrymme för olika sätt att se på vad våra målgrupper behöver. Självklart måste vi ha högt i tak både bland medlemmar, förtroendevalda och anställda, men vi kan inte tumma på rätten till självbestämmande. Vi ser inte cisidentifikation som ett självändamål i den queera rörelsen och tror inte att en återgång till snäva, kompromisslösa och ofria könsroller skulle leda till att människor mådde bättre. Det finns inte bara ett sätt att nå dit men målet för vår rörelse är att alla ska ha frihet att leva tryggt och lyckligt såsom de själva önskar och mötas av respekt på samhällets alla nivåer.

Trots att vi skulle önska att dokumentären i högre grad tog avstamp i transpersoners självklara rätt till respekt och människovärde tycker vi att den lyfter ett viktigt budskap. Vi instämmer i att mer resurser behövs till transvården och nu när det verkar finnas bred politisk enighet om detta uppmuntrar vi alla som förfäras över dokumentären att höja sina röster tillsammans med oss och verka för ökade resurser till transvården och forskning om transpersoners somatiska och psykiska hälsa.

Läs den fullständiga debattartikeln här